Tabula rasa

Mitt efterlängtade yllebroderi har nu äntligen anlänt och ligger alldeles orört och oförstört och... omöjligt att börja på! Ska jag börja i mitten? Ena hörnet? Eller med det jag är mest sugen på kanske? I så fall blir det nog en av fåglarna, men egentligen är jag nog osäker på hur fint det blir när jag går loss med nålen. Väldigt dumt, det är ju färgprakt och broderistunder jag vill ha, inte en svart kudde med vita prickar.

Eller så är jag för inne i min sjalstickning för att gå över till yllebroderi. Jag vill gärna komma vidare så att min skrynkliga orm övergår i något vackert. Sjalmönstret heter Hömin, här modellas den av Bubblan i januarimörk vintersoffa:

Trådar

De senaste veckorna har jag varit för trött om kvällarna för att orka med stickcafé, men idag fanns det energi för stickcafé på Kulturen i Lund. Det är något mer uthärdligt att fästa trådar när man har trevligt sällskap, men det kom ändå en del gnäll över trådarna från mitt håll. Vantarna till sambon har "bara" haft detta sega moment kvar sedan länge, men nu är det gjort, och jag har till och med bildbevis:



Nu blockas de, och sambon kan se fram emot sina nya vantar. Lite sockstickning hanns också med, mina gröna Tern-sockor hade fått följa med, en perfekt sällskapsstickning.

Om ett annat slags stickande och dess triumfer

I mitt jobb som sjuksköterska ägnar jag mig åt en helt annars sorts "stickning" än den som visas här. Mina patienter är oftast mellan 80 och 90 år, dessutom inte sällan uttorkade och i allmänt dåligt skick, så om man inte är fena på att sätta intravenösa infarter och ta blodprov så blir man det ganska snabbt.

Vi hjälps åt och delar med oss av allehanda tips och erfarenheter: vilken typ av nål som passar olika slags blodkärl, hur man ska "stasa" och hur länge, och annat finlir. Och när man efter ett otal misslyckade försök på en stackars nåldyna till patient lyckas träffa ett härligt tjockt kärl och ser blodet flöda känner man därför en arbetsglädje som endast kollegor, och möjligen vampyrer, kan förstå.

Jag bör väl tillägga att åtminstone de flesta av oss inte alls valt yrket för att vi tycker om att sticka nålar i främlingar; det är en oundviklig yrkesskada som bland annat medför att man ägnar väntetiden i kön på ICA åt att kolla in kvaliteten på folks vener. Dessutom är det förstås en oumbärlig skicklighet för att hjälpa våra patienter.

Och sticktriumfer på hemmafronten? Jodå, efter gårdagens lyckade stick på jobbet uppnådde jag några i tv-soffan också. Jag lyckades påbörja mitt livs första "toe-up sock"! Jippi!

Härliga paket och knepig virkning

Visst är det härligt att få hem stickpaket med beställda godsaker? Jag har fått efterlängtad bok och en tidning under veckan som gått, massor av härliga mönster att ge sig i kast med.

Längst fram ligger min virkning, som jag inte riktigt blir vän med. Jag försöker lära mig smygmaskvirkning (fick inspiration härifrån) men det blir hårt, hårt. Fastän jag försöker koncentrera mig på att virka löst. Jag måste tänka att jag ska virka så absurt löst att det inte rimligen kan resultera i ett sammanhållet plagg, då blir det något bättre. Men varje varv blir mindre och mindre och mer kompakt... På traditionellt vis tror jag att man ska använda en annan teknik och kasta garnet med högerhanden, men det är jag inte så sugen på att lära mig. Jag ska experimentera med större virknålar istället!

Vintermössor

Jag har stickat många mössor i höst/vinter, antagligen för att de är lätta och snabba projekt, och dessutom har de behövts i vinter. I vinterdunklet blir det inga fina foton, men här är ändå de två senaste:


Norie stickad i Garnstudio Lima


Proverbial Cap stickad i Debbie Bliss Rialto

Nu hoppas jag att solen ska visa sig och ge inspiration till en vårsjal!

Halländska vantar

Årets första avslutade stickprojekt blev som planerat ett par utlovade vantar till min syster. Jag valde mönstret Mittens from Halland ur boken Folk mittens och stickade med favoritgarnet från Yllet. Halländskt mönster fick alltså möta gotländskt garn.

Ikväll är jag ganska slut efter en stressig dag på jobbet, inte ens någon stickning blir det utan bara slappande och sömn, men jag hoppas kunna ta igen det under helgen.

Vilande

Inför vantprojektet utmanade jag mig själv att låta alla andra stickningar vila medan jag stickar årets första par vantar. Bara ett projekt åt gången alltså! Det har varit annorlunda, svårt och intressant - stickningen växer fortare och jag måste lösa eventuella problem som uppstår direkt, istället för att gömma undan det misslyckade och sticka vidare på någonting annat.

Nu har jag faktiskt klarat av denna utmaning, första vantarna ligger och blockas, och jag går tillbaka till hoppandet mellan olika stickningar, ett varv här och en vantetumme där. Det är så jag trivs bäst! Kanske denna stickning ska vakna till liv igen:



Det ska bli en Peaks Island Hood, en halsduk med knappar och en huva.

Jag köper stickat också

Behovet av stickade plagg kan ibland vara större än produktionen här hos mig. Till exempel har jag påbörjat ett par benvärmare någon gång i augusti, men det har bara blivit en halv än så länge. Så jag har fått traska runt i snön iklädd köpta benvärmare från Lindex:



Och sådana här söta julgrisar kan man väl inte ha tålamodet att sticka?



I dagarnas rea har jag också hittat en stickad väska och en kofta som jag måste ha.



En flerfärgsstickad kofta står på sticklistan också, men väldigt långt ner, gärna något i stil med den här. Men det kanske är säkrare att köpa en färdigstickad så jag slipper frysa de fem vintrar det skulle ta mig att sticka en?