Jaha, här är visst mer sånt där snöre som matte leker med men jag får inte röra. Någon speciellt ovanlig färg, tydligen, men vem bryr sig?
Den bästa informationen får man ändå genom nosen. Och tänderna, men det är bäst att inte tugga på det här snöret har jag lärt mig.
Jag vandrar vidare, oimponerad.
Om jag lägger mig här och ser förolämpad ut kanske jag får leka med snöret sen?
Haha, rolig betraktelse. Och jag blir lite nyfiken på vad det är för garn ;)
SvaraRaderaJag är också nyfiken. Gillar färgen i alla fall.
SvaraRaderaFinaste Oyama. Livet är inte lätt...
SvaraRaderaOyama är en vacker kise - jag är oxå svag för den blå färgen på katter (orientaler)
SvaraRaderaHrmm, jag hittade mitt Lovvika nystan på golvet, jag tror att det var en Lotus här hemma som ändå föll för frestelsen - Snälla Oyama, skicka gärna tips på hur du har blivit så duktig och låter mattes garn vara i fred...