Virknålen och jag

Förra gången berättade jag om min vänskap med strumpstickorna efter lång tids uppvaktande från min sida. Nyss har jag ägnat en stund åt att försöka vinna även virknålens vänskap, så därför ser det ut så här hemma hos mig. Jag har hittat en utmärkt hjälp här. Vi är inte riktigt bundis än, jag och virknålen, men så har vi inte umgåtts särskilt länge heller. Visst har vi träffats en del, men mest i stickornas sällskap, det är liksom stickorna som har varit vår gemensamma länk. Men nu vill jag även umgås lite med virknålen på tu man hand, och det går sådär. Det börjar kännas smidigt och lätt att virka fasta maskor, men vändningarna är lite knepiga. Jag tycker att jag gör olika varje gång, antalet maskor verkar minska och öka om vartannat på mystiskt vis. Jag fortsätter, trägen vinner som en vis bloggläserska påpekat.

Jag har förhoppningar att få ihop något litet virkat i mitt paket till garn- och tebytet. Det är första gången jag är med i ett byte, eftersom jag ofta har en tekopp bredvid när jag stickar kändes det passande. Och det har varit riktigt roligt att pyssla ihop garn, te och lite småsaker, det gör jag gärna om. Fler hemlisar är på gång, förmodligen inte bara hemma hos mig. Jag har några projekt på stickorna som jag inte vill blogga om – jag kan bara säga att det förmodligen blir några mjuka julklappar under granen i år. Samtidigt växer min Echo flowers, sakta men säkert, till en gradvis större skrynklig hög. Jag sträcker och drar i den hela tiden för att få en aning om hur den kan se ut efter blockning. Mönstret är roligt att sticka, det är lätt att memorera så att det flyter på utan avbrott, och ändå finns det tillräckligt med variation för att inte bli tråkigt. Ser mycket fram emot när jag kommer till kantdelen med nupps. Här är en bild på den idag, en skrynklig sak som ni ser: