tisdag 7 juni 2011

Långsam stickning och konvalescens

Efter att ha skrivit ett blogginlägg om min nyupplevda garnmättnad fick jag halsfluss. Och sedan en lunginflammation på det, som jag nu börjar hämta mig från. Slutsats: Ointresse för garn och upplevelsen av att garnlagret inte behöver fyllas på inom de närmsta dagarna är ett symtom på allvarlig sjukdom och ska därför inte negligeras.

Eller, kan man tolka det på annat sätt? Innebär det att jag måste frossa i garn när jag blir ordentligt frisk?

Det tar sådan tid att bli frisk, men de senaste dagarna har jag orkat sticka. Det tar också lång tid att sticka en kofta, har jag märkt. Kanske beror det delvis på att jag repat upp en halvvägskofta och stickat om med nytt mönster, och att jag stickar med ganska tunna stickor. Men största orsaken att det upplevs oändligt tidskrävande är säkert mina cirka 73 pauser för att sticka andra roliga små saker. En del av dem blir klara, men de flesta tar jag ytterligare pauser från för att sticka annat, och ja, ni förstår poängen.

DSCN6504

Det syns knappt på den här mörka bilden, men min blivande Mountain view cardigan har i alla fall nästan uppnått väst-status, spetspartiet som syns upptill ska sitta mitt på ryggen.

Nästa kofta tänker jag sticka med tjockare garn och stickor, men fortfarande med mina 73 pauser.

3 kommentarer:

  1. Skönt att höra att du börjar må bättre nu! Och ditt resonemang verkar helt rimligt också - om inte annat kan man ju fira friskblivandet med lite garn...
    Kul att se koftan växa också, förstås!

    SvaraRadera
  2. Både halsfluss och lunginflammation, det var tufft! Garnmättnad verkar vara en hälsorisk:) Koftan ser underbar ut. Krya på dig!

    SvaraRadera
  3. Vad fin den blir. Och ja, det vore väl konstigt att sticka något utan att göra något annat emellan!

    SvaraRadera