En ny kofta

Det blir inte så många nya stickningar, och det är inte på grund av bristande inspiration. Som vanligt är nätet och bokhyllan överfulla av projekt som vill bli stickade, och garn fattas inte heller. Det är tröskelfasen som är lite jobbig just nu: bestämma garn och mönster, göra eventuell provlapp, välja storlek på stickorna och komma igång. Lösningen är förstås ett större projekt, och den här koftan, Parure, blev jag väldigt sugen på när senaste Twist collective kom ut.



Rauma finullgarn borde kunna passa, tänkte jag, och första provlappen prickade stickfastheten perfekt. Ett tydligt tecken, eller hur? Det blev en tur till Helylle för att införskaffa mer Rauma, och jag valde en honungs-guldgul nyans som bakgrundsfärg och en svart-blå-grå som kontrast. Mönstret innefattar tvåfärgad mosstickning, som tydligen är ett bra tillfälle att lära sig sticka med ett garn i varje hand. Efter en kort introduktionshjälp har jag kommit igång med det, sakta men säkert, och det är kul (men lååångsamt...) att kasta garn på engelskt vis!

Scatness

Min Scatness-kofta är nästan, nästan klar!



Det återstår att sätta i tryckknappar, men det har varit svårt att hitta och välja rätt sort. Jag beställde ett par som skulle vara genomskinliga i plast. Nja, sådär genomskinliga...



Kanske blir det vanliga? Eller ska jag köpa svarta istället? Svårt.

Koftan är stickad runt och sedan uppklippt på mitten. Innan jag klippte förstärkte jag med en virkning, och i efterhand har jag insett att jag borde använt en mindre virknål. Men när jag hade upptäckt att den virkade kanten blev lite bubblig och syntes igenom på rätsidan var allt redan oåterkalleligen klippt och klart, så det får bli en lärdom till nästa gång. Jag gillar den virkade metoden att förstärka på alla andra sätt - det går lätt och blir lika elastiskt som resten av stickningen.



Enligt mönstret ska det uppklippta täckas med ett band som sys på för hand, och det passade ju extra bra eftersom min kofta var lite bubblig just där. Jag har gjort vad jag har kunnat för att släta ut den och rekommenderar Knitmoregirls podcasts instruktionsvideo om hur man syr i ett band på baksidan av knapphålsbandet.

Längre in i mysteriet

Vantmysteriet fortsätter att locka mig! Jag tycker att mönstret är jättefint så här långt, halvvägs genom ledtrådarna, men jag undrar fortfarande om färgvalet blev bra. Det beror ju så mycket på var färgerna sitter och hur de hamnar bredvid varandra... Om jag hade vetat lite mer från början hade jag nog placerat dem annorlunda - men det är väl en del av poängen med mysteriestickning, att inte göra som man brukar och kanske upptäcka en ny favorit.Vi får väl se, hälften av färgerna är fortfarande oanvända.

Vantar i juli?

Det lockar inte alls att sticka vantar mitt i sommaren. Men lite sugen blir jag när min favorit-vantstickar-grupp ska ha en mysteriestickning tillsammans i juli! Mönstret är dessutom gjort av en designer jag gillar, så kolla in vant-a-longen här om du vill sticka sommarvantar. Alla är välkomna!



Ja, vantgarnerna åkte fram och jag försöker hitta finaste färgkombinationen. Men visst är det omöjligt svårt att välja färger när man inte får se mönstret i förväg?

Scatness-koftan

En doft av våt ull sprider sig över lördagseftermiddagen. Ja! Det blockas! Äntligen!



Jag ser alla små fel, men mannen som kommer in medan det nålas kommenterar genast att koftan ser fin ut. Så nu fokuserar jag också på färgerna och mönstret istället för diverse buckligheter. Efter blockningen ska det sys fast ett band på insidan, för att dölja uppklippta steeks och ge stadga för tryckknapparna som ska sys på. Och så kan man göra färgglada dekorationsknappar, som i originalet, och det måste jag kanske göra?

Matchande sillavantar

 

Det var länge sedan jag påbörjade vantarna som skulle matcha min Caller-Herrin-mössa, och i januari blev de äntligen färdiga. Det var tummarna som tog sin tid, men i efterhand är jag jättenöjd med hur jag fick till just tummönstret.



Jag utgick från ett annat vantmönster av samma designer, Peerie flooers, men använde mönstret från mössan Caller herrin'. 



Många av Kate Davies' mönster har en icord-kant, och både vantarna och mössan är fodrade i mudden - perfekt användning av sockgarnsrester.



Ni har väl förresten inte den nya stickpodden Stick with us? Då ska ni gå in och lyssna, tycker jag!

Vila och kofta

År 2013 började för mig med ett besök på akuten på Nyårsdagen. Sedan dess är jag sjukskriven med en avtagande ansiktsförlamning, krånglande sköldkörtel och utmattning som ibland dominerar totalt. Årets första veckor sov jag nästan bort helt och hållet, inte ens någon stickning orkades med, och bloggen har fått vila tillsammans med mig. Nu mår jag bättre, och det syns inte minst på stickningen, som förutom katten Bubblan är min bästa konvalescenskompis.



Mössan längst upp stickade jag mest som en provlapp inför nya koftprojektet, som jag hunnit komma ganska långt med. Det är en Scatness Tunic i shetlandsgarn, och idag var det dags att klippa upp framstycket.

Koftan stickas nerifrån, runt i ett stycke, för att man ska slippa aviga maskor, och slätstickningen går mycket snabbare då. Mitt på gör man extra maskor, en steek, för att kunna klippa upp senare. Jag gjorde en virkad förstärkning innan klippet, eftersom det funkade bra förra gången jag stickade med steek. Så här ser det ut med virkning, precis före klippet:



Och nu är det klippt, med viss nervositet, trots tidigare lyckosamma försök och shetlandsgarn med inbyggd kardborrseffekt.



Då återstår avslutning med upplockade maskor och resårstickning runt alla kanter, icord-avmaskning för extra snyggning och att gömma uppklippta steeks bakom ett band som sys på. En hel del efterarbete alltså, och jag har börjat med framsidans högerkant. 

Restgarnsstickning

När jag pausade från min lite stressiga julklappsstickning provade jag att sticka minivantar - kul, ganska snabbt, och även det allra sista av överblivna garnnystan kan användas. Mamma tyckte att de var söta så de hamnade i hennes gran.

I julklapp fick jag en välbehövd garnnystare, som har provats under mellandagarna. Det är faktiskt förra årets julklappsgarn, mjukt kashmir och silke, som blir nystat. Det sitter nu på stickorna och ska bli något varmt och mysigt till mig själv.

En vantjulklapp

I januari i år stickade jag vantar till min ena systerson. Under året har jag gjort flera försök att få till ett snyggt par åt hans bror också, men det har av oklar anledning varit svårare. Varken mönster eller storlek har blivit som jag har velat. Det var mitt tredje eller fjärde försök som blev dessa fågelvantar från boken Norwegian mittens and gloves. Precis som brorsan fick han sitt namn instickat lite sådär småhemligt, på tummens insida.

Vantvädret är över oss

Nu är det här, äntligen: vantvädret! Än så länge är det fortfarande höstlikt, även om det nog snart blir mer grått och trist. Hur som helst är det kallare, och vantstickningen kan ta fart.



Ett par vantar i grönt och brunt, alldeles för svåra att fotografera i vantväderljuset. Mönstret heter Epeiric mittens och blandar flerfärgsstickning med en och annan avig maska, vilket ger fin struktur. Nu har jag fingervantar på stickorna, och det är roligt och går snabbt.



Jag har också sytt färdigt min kattsele, men eftersom Bubblan är en frusen liten katt med stor rädsla för vatten får hon posera inomhus tills vantvädret är över.

Tillbaka på nätet...

...efter en datorkollaps, ett datorköp, installationer och hårddiskräddning. Jag tänker inte tråka ut er med detaljer, utan istället visa vad jag stickar just nu.

Jag har äntligen, äntligen tagit tag i min kofta, stickat klart sista ärmen, fäst en massa lösa trådar och påbörjat blockningen. Jag tog det enklaste, nämligen ärmarna, och bävar nu inför att blocka fram- och bakstycken - sedan måste jag ju börja med monteringen. Inte min starka sida, och inte något jag tycker är särskilt kul (vem gör det?), men jag tror att det kan bli en fin kofta i lagom storlek, så motivationen finns ändå.



Jag har också börjat sticka vantar till min pappa. Han har efterfrågat hundträningsvantar, så det här mönstret var givet. Ett par fingerlösa torgvantar till stora, breda händer har inte heller känts så lockande, men det har gått ganska snabbt. Just eftersom det är ganska stor storlek blir det inte lika pilligt och smått att göra alla fingrar heller.


Planerar redan för nästa kofta, och ett par fingervantar till mig själv!

Huset och fåren

 Vårt fina nya sommarhus, som vi nu ägt i snart en månad, och min fina, nya fårfilt är två saker som gör mig glad just nu. Och extra bra att de passar så bra ihop. Fåren värmer fint innan huset hunnit bli varmt, eller på uteplatsen och trädgårdspromenaden. Varje gång vi kommer till sommarhuset har det kommit någon ny blomma att upptäcka.







Och filten! Den har varit ett roligt projekt att sticka, med en massa nya lärdomar. Nu har jag förstått hur man inte plockar upp maskor runt en uppklippt steek på bästa sätt, så nästa gång ska jag göra som designern Kate Davies beskriver här. Som ni ser blev kanterna lite stora, men jag tycker inte att det gör särskilt mycket.



Om jag stickar en till kommer jag inte att plocka upp lika många maskor runt kanten. Garnet från Jamieson & Smith är så härligt att jag kanske kan få för mig att sticka en till, om ett år eller så....

Envis filtstickning - igen

Fördelen med att vara ett stickprojekt relativt trogen är att det växer snabbare än när man hoppar mellan favoriterna och börjar på nytt hela tiden. Nackdelen är att den enda blogginspirationen är till inlägg av typen "nu har jag stickat några centimeter till". Så det här blir ett sådant: min fårfilt har vuxit ännu lite sedan sist jag visade upp den. Kanten som jag stickar ska vara dubbel, så jag har nu vänt och stickar in mot mitten igen. Snart, snart är jag färdig, och då återstår bara att sy fast den på ett sätt som också kan dölja resterna av min steek. Och det ska plockas upp maskor runt om hela kanten för att få en i-cord som avslutning. Ändå ser det inte alltför avlägset ut att den ska bli klar. Istället för stickning av diverse små stickprojekt har jag så smått börjat fylla både hem och blogg med små sydda saker. Mitt kuddfodral har blivit klart och väntar bara på en innerkudde. (Alltför solig bild, färgerna ser konstiga ut.)
Jag upptäckte att lappteknik och quiltning var riktigt kul, så nu vill jag försöka mig på ett mindre täcke. En hög tillklippta bitar ligger redan och väntar på att sys ihop. Idag har jag pysslat ihop resterna av tillklippningen - det blev en liten magnet till kylskåpet och en trekantig nåldyna. Lite för stor, men väldigt söt. De fina fåren ska finnas med på täcket, som konkurrens till fårfilten kanske.

På gång

Idag stickar jag på min filt, som numera är en stor, otymplig hög med två rundstickor i. Den rätstickade kanten är enorm, så det kommer att ta ett tag. Ingen stickning man tar med sig ut i vårsolen precis.



Jag håller också på med ett fodral till Knitpro-stickorna, så min lediga måndag har delvis tillbringats vid symaskinen. Jag använder instruktioner härifrån.



Innerficka med blixtlås var trixigt att göra och hade nog krävt ännu mer noggrannhet för att bli bra. Men praktiskt blir det och i glada färger, och vad gäller noggrannheten har jag tillbringat mycket tid åt att fästa trådar för hand så att det blir riktigt snyggt på den synliga sidan. Tveksamt om det är väl använd tid, men när jag väl kom in i det blev jag lite besatt av prydligheten. Nu ska jag över och läsa nya Twist Collective för att se om jag hittar något nytt roligt mönster att börja sticka!

Om ett klipp

Ingen provlapp i världen hade kunnat förbereda mig tillräckligt för att klippa upp min fina fårfilt. Visst fungerade det perfekt när jag testade i mindre skala, men det kändes ändå jobbigt att sätta saxen i min stickning. Fick förbereda mig först på att saxen fick ligga nära filten, och till och med på den.

Sedan fick jag lite perspektiv och självinsikt och skärpte mig - det är ju bara att klippa långsamt och försiktigt, så man har koll på vad man gör. Men nej, mina nerver var ändå för klena för extremsporten stickning med steeks, oavsett vad jag försökte intala mig. Det var med darrande hand och hög puls jag klippte vidare.




Och vilken härlig känsla att få veckla ut min fina filt! Ännu mer fin när den blivit av med tubformen! Den virkade kanten (som det blev eftersom jag förstärkte min steek med virkning) ser riktigt prydlig ut. Plötsligt förstår jag de förslag jag läst om återhämtning efter steek-klippning, såsom att lägga sig ner i ett mörkt rum och att ta ett glas vin. Själv vek jag ihop min fina filt och gömde den i garderoben - jag behöver några dagars återhämtning innan jag stickar vidare på den.

Får får sällskap

Nu har det hunnit växa fram några rader baggar på fårfilten.



Nyfiken som jag är var jag tvungen att ta reda på följande om etymologin:

Bagge: liknande ord finns i andra nordiska språk, ursprungligen med betydelsen bylte, packe. För att beteckna djuret alltså med den egentliga betydelsen "tjockt, klumpigt djur" - baggy, helt enkelt! Bag på engelska tros vara ett lån från nordiska språk som kom till brittiska öarna med vikingarna.

Tacka: finns belagt i fornsvenskan som takka, kan på en del dialekter heta ticka. Troligen bildat till ett lockord, på liknande sätt som tippa (=höna) bildats till lockordet tipp, tipp.

(Allt enligt E. Wessén, Våra Ord)

Fåren

Efter att ett efterlängtad paket med shetlandsgarn kommit fram sitter jag nästan varje kväll med min växande fårflock i knät.



Så fina färgnyanser, härlig garnkvalitet (Jamieson & Smith Natural Shetland) och ett roligt mönster - inte konstigt att det är svårt att lägga ifrån sig fårflocken.

Steeks!

När jag har läst om att klippa upp stickningar har jag tyckt att det låter helt galet och omöjligt. Men efter att ha blivit smått beroende av att sticka tvåfärgssticking har jag börjat fundera på att någon gång sticka en mönstrad kofta, och då vill jag absolut kunna sticka alltihop från rätsidan. Därför har jag en tid närmat mig tanken på det här med att sticka en tub och klippa upp den och vika ut - steeks.

Sedan kom fårfilten. En av mina favoritdesigner släppte ett mönster som jag bara måste sticka, en filt med baggar och tackor, jättesöt - se här. Och förstås konstruerad med steeks, dessutom ett perfekt nybörjarmönster för att lära sig att klippa i stickning. Alla som diskuterar steeks på nätet har samma tips - Eunny Jangs Steeking Chronicles, och jag kan också rekommendera den. Den täcker det mesta grundligt och har massor av bilder. Vad jag inte har hittat är ett svenskt ord för tekniken. Jag tror att det är Eunny som skriver om Norwegian steeks att man i Norge helt enkelt benämner tekniken "avsluta en tröja", men nog måste man ha diskuterat och lärt ut olika varianter tillräckligt mycket för att behöva ett ord??

Tidigare i veckan stickade jag en liten, liten provlapp med mönster från fårfilten.



Med en steek förstås, jag valde att göra ett schackmönster, vilket ska vara något mer stabilt än vertikala linjer, vilket å andra sidan gör det lättare att se var man ska sy eller virka och sedan klippa.



Jag valde att prova att virka min steek och tog ett rött garn för att se tydligt vad jag gjorde. Mittmaskan ska virkas ihop med maskorna som är till höger och till vänster om den. Så först virkar jag ihop maskans "vänsterben" med maskan till vänster.



Och sedan likadant längs högersidan.



Så får man en väldigt prydlig steek, med "stegen" som ska klippas mellan de båda raderna av virkade maskor.



Den syns mycket bättre när man har börjat klippa.



Klipp, klipp!



Så kan man vika upp sin före detta tub till en platt liten provlapp.



Kanterna blev väldigt prydliga med virkade steeks - och den håller!



Steeks var roligt, inte så läskigt, och jag ser fram emot att få klippa till min filt så småningom! Fast jag tror att det blir nervösare att klippa i den än i min lilla miniprovlapp...