Fika

Jag blev inspirerad av Wallinskaya att leta upp bilder på kakor och fikastunder. Hon blev i sin tur inspirerad av en annan blogg, så kanske kan vi skapa en lång blogg-fika-kavalkad? Ofta tar jag bilder på något gott jag äter när jag är på resa, så jag hittade godsaker från några olika länder.


Fika med björnbär i Köpenhamn


En krispig stång i Vilnius


Kolapaj med chokladtryffel på Patisseriet i Lund


Störst och kanske godast! Polsk sernik i Sczcecin


Churros på karnevalen i Köpenhamn


Ugandisk fika - jordnötter och banan. Ser lite magert ut i jämförelse men bananen var mycket söt och god


Underbar ostkaka på gårdscafé i Halland. Jag åt den två dagar i rad.


Fika av okänt ursprung. Patisseriet i Lund?

Små stygn

När jag hittade den här boken med broderier blev jag tvungen att impulsköpa den. Jag har tidigare använt Aneela Hoeys tyger, och hon designar också broderimönster i samma stil. Motiven är ofta söta små djur, barn eller föremål. 




Hennes broderistil är speciell med en blandning av olika stygn och tjocklek på broderitråden. Det finns noggrant beskrivet i boken hur man ska gå till väga för att uppnå samma effekt, men bilderna går förstås att brodera lite som man vill. Själv gillar jag de små djuren och började med en räv. Mönstren finns på ett särskilt papper och går att stryka direkt på tyget där man vill ha det, och det fungerade smidigt. Nu ska jag försjunka i klyvsömmen...

Famous Last Words

Jag måste ju delta i tävlingen som Knitmore Girls har om Famous Last Words - alltså om sådant som man hävdat att man aldrig skulle ägna sig åt eftersom det verkar urtråkigt och meningslöst, men nu måste erkänna att man faktiskt gillar skarpt.



För jag skulle aldrig kunna tänka mig att färga garn. Så krångligt och tidsgrävande, och dessutom finns det ju mer garn i vackra garner att tillgå än jag någonsin behöver, så vad skulle poängen vara? Ja, sedan träffade jag dessa små gynnare, som jag tror är blodspindlingar med förmågan att färga garn vackert rött. Ett kit är införskaffat med betningsmedel, garn, instruktionsbok och jättegryta, och källaren på landet har förvandlats till torkstuga för färgningsväxter och svampar. Så kan det gå.



Handsömnad är också någonting jag har undvikit till varje pris, men så sydde jag band i min kofta för hand och tyckte det var riktigt kul. Nu har jag sytt en kjol, som jag helt utan yttre tvång valde att fålla för hand. En vid kjol, kan jag tillägga, så fållen var ganska lång.

Hur kan man ändra sig så plötsligt, och, framför allt, vad kommer härnäst? Träslöjd? Ormuppfödning?

Har du några liknande ord du har fått äta upp?

Det blev en kudde

Min första provlapp i yllebroderi, som jag broderade på en kurs, har fått bli kudde. En liten prydnadskudde med baksida i randigt tyg från en second-hand-affär.



Det blev inga tofsar, duskor eller bollar i hörnen, men det måste det väl bli om, eh jag menar när, min större kudde med yllebroderi blir klar. Så här ser det ut nu - inte alltför mycket kvar, men så har det också varit igång i två år eller så....

En ny kofta

Det blir inte så många nya stickningar, och det är inte på grund av bristande inspiration. Som vanligt är nätet och bokhyllan överfulla av projekt som vill bli stickade, och garn fattas inte heller. Det är tröskelfasen som är lite jobbig just nu: bestämma garn och mönster, göra eventuell provlapp, välja storlek på stickorna och komma igång. Lösningen är förstås ett större projekt, och den här koftan, Parure, blev jag väldigt sugen på när senaste Twist collective kom ut.



Rauma finullgarn borde kunna passa, tänkte jag, och första provlappen prickade stickfastheten perfekt. Ett tydligt tecken, eller hur? Det blev en tur till Helylle för att införskaffa mer Rauma, och jag valde en honungs-guldgul nyans som bakgrundsfärg och en svart-blå-grå som kontrast. Mönstret innefattar tvåfärgad mosstickning, som tydligen är ett bra tillfälle att lära sig sticka med ett garn i varje hand. Efter en kort introduktionshjälp har jag kommit igång med det, sakta men säkert, och det är kul (men lååångsamt...) att kasta garn på engelskt vis!

Om tålamodet

Tålamod kommer ofta på tal när man pratar handarbete. Folk utan någon manisk hobbytendens inom området kan förundras över uthålligheten som kan behövas för att till exempel sticka en sjal med 1000 meter sytrådstunt garn. Det låter i och för sig rimligt, men egentligen tycker jag inte att tålamodsfaktorn alls står i proportion till hur pilligt eller tidskrävande någonting är. Det är ganska lätt att göra någonting man tycker är roligt, ger utlopp för kreativitet och lugnar psyket från stress och nojor.



Så kan det falla sig att man lämnar en ganska enkel uppgift för att man tappar tålamodet, och istället återhämtar sig med att sticka klart fyra fingrar på ett par fingervantar. Som sagt, lite ologiskt för den oinvigde, men inte för mig. Det här mönstret kommer från boken My grandmother's knitting - kanske kan bli en julklapp till en av mina grandmothers?

Scatness

Min Scatness-kofta är nästan, nästan klar!



Det återstår att sätta i tryckknappar, men det har varit svårt att hitta och välja rätt sort. Jag beställde ett par som skulle vara genomskinliga i plast. Nja, sådär genomskinliga...



Kanske blir det vanliga? Eller ska jag köpa svarta istället? Svårt.

Koftan är stickad runt och sedan uppklippt på mitten. Innan jag klippte förstärkte jag med en virkning, och i efterhand har jag insett att jag borde använt en mindre virknål. Men när jag hade upptäckt att den virkade kanten blev lite bubblig och syntes igenom på rätsidan var allt redan oåterkalleligen klippt och klart, så det får bli en lärdom till nästa gång. Jag gillar den virkade metoden att förstärka på alla andra sätt - det går lätt och blir lika elastiskt som resten av stickningen.



Enligt mönstret ska det uppklippta täckas med ett band som sys på för hand, och det passade ju extra bra eftersom min kofta var lite bubblig just där. Jag har gjort vad jag har kunnat för att släta ut den och rekommenderar Knitmoregirls podcasts instruktionsvideo om hur man syr i ett band på baksidan av knapphålsbandet.